Allt är tryst och stilla i den lilla skogsgläntan i byn Alttajärvi där glittersnön singlar ner mellan snöryngda tallgrenar.Så bryts plötsligt tystnaden av ett unisont ylande från 30 Alaskan huskyhundar. Välkomstkommittén för Sveriges minsta chokladfabrik är igång. Plötsligt slås dörren till en liten rödmålad friggeboda upp. Ut kommer confisseuren Thomas Rosencrantz. Han hyssjar på hundarna som genast tystnar och så är det dags att kliva in i det allra heligaste – chokladfabriken. Doften av söt choklad är tung i den 10 kvadratmeter stora lilla byggnaden där Thomas Rosencrantz skapar de mest fantastiska praliner, fyllda med smaker från Norrbottens skogar och myrar.
Diplomerade praliner
- Jag började med tre sorters praliner – hjortron, blåbär och lingon. Grundtanken var att de skulle vara speciella för trakten, säger Thomas Rosencrantz och visar stolt upp ett diplom från Hjortronakademien i Uppsala som han fått ”för utmärkta hjortronpraliner”.
- Det var lite kul. De har testat flera sorters praliner och tyckte att mina var bäst, säger Thomas Rosencrantz och hänger tillbaka diplomet på hedersplatsen i fabriken.
Den fina titeln confisseur betyder att Thomas Rosencrantz är en konditor so mär specialiserad på att tillverkad chokladpraliner. Han har utbildat sig hemma i Schweiz och har också arbetat på förnäma confisserier där.
I dag gör han 40 olika praliner fyllda med godsaker som havtron, hallon, jordgubbar, whisky, lakrits, kaffe och kanel. Och åkerbär, förstås, som är Thomas Rosencrantz egna favoritbär.
- Det är svingott, säger han med plirande ögon medan han kvickt penslar några plastformar med choklad.
- Det är för att inte få luft i pralinerna. Gör man inte det här kan pralinerna bli håliga och det ser inte trevligt ut, förklarar han och fyller sedan de penslade formarna med härligt doftande mörk choklad.
Generös fyllning
Så vänder han snabbt formarna upp och ner så att det mesta av chokladen rinner ut igen. Det som blir kvar blir pralinens skal. När skalet har stelnat fylls det med frukt, bär eller alkohol. Till sist får pralinen ett nytt lager choklad som blir godsakens botten.
-Man får inte snåla med fyllningen om smaken ska komma fram. Det ska vara rigtiga bär och riktig sprit. Jag använder aldrig essenser.
1‘500 praliner brukar Thomas Rosencrantz göra på en dag i den lilla fabriken. Men i julas tog han sig nästan choklad över huvudet. Under tre veckor slet han i 18 timmar per dygn för att hinna leverera mer än ett ton choklad till sötsugna julfirare.
- Efter det ville jag inte se choklad. Jag var så less, säger Thomas Rosencrantz som i vanliga fall äter choklad varje dag – och älskar det.
- Jag smakar på allt jag tillverkar.
Det måste man, säger han som tycker chokladen i Sverige är alldeles för dyr – och ibland också av dålig kvalitet.
- I Schweiz äter man mest choklad i världen. Där kann man mer om choklad och vet vad man köper. Här i Sverige säljer man ojämna, gråa bitar för dyra pengar. Det skulle aldrig gå i Schweiz, säger Thomas Rosencrantz som ändå kan konstatera att intresset för choklad ökar i Sverige, även om han tycker att det kan bli lite för mycket av det goda.
Temperaturen viktig
- Choklad är hett just nu och många vill bort från det traditionella. De testar många nya smaker som egentligen inte är så goda, säger han som inte heller tycker att choklad har något i skönhetsvården att göra.
- Choklad är ett livsmedel och det ska man äta – inte smörja in ansiktet med. Glans och noggrannhet är ord som ständigt dyker upp när Thomas Rosencrantz pratar om choklad.
- Alla kann inte göra praliner. Man måste ha anlag för det, vara noggrann och veta vad man gör. Det viktigaste är att hålla rätt temperatur. Då får man en fin glans på pralinen, förklarar han medan han doppar några påskägg i ljus choklad och sedan duttar dit ett fint mönster med en pensel.
- De här ska jag fylla med praliner sedan, säger han och lägger äggen åt sidan. Det är trångt i den lilla friggeboden och där ute når snön nästan upp till fönstret där en julstake har blivit kvar.
- Det gör inget. Snart är det jul igen, säger Thomas Rosencrantz och skrattar när fotografen ber honom flytta på julstaken.
Styr själv sina dagar
Han har nära till skrattet Thomas Rosencrantz. Och kanske beror det inte bara på all choklad han stoppar i sig. Han säger att han har hittat rätt i livet – trots att familjen hemma i Schweiz trodde att han blivit galen när han först berättade att han skulle starta en chokladfabrik mitt i skogen mellan Kiruna och Svappavaara i nordligaste Sverige.
- De besökte mig och tyckte att jag var tokig, men nu ser de att jag kann försörja mig på det här så nu tycker de inte att idén var så dum i alla fall, säger han som stortrivs med livet i Alttajärvi.
- Här får jag göra det jag verkligen gillar och och kan själv styra mina dagar.
Thomas Rosencrantz pratar gärna om choklad, men ännu hellre om sina hundar. Det var hundarna som förde honom till Kiruna. Och det var också de som förde honom och kärleken Vreni Brechbühler samman för dem år sedan.
- Hon ville prova att köra långdistans och kom hit… och så gick det som det gick, säger Thomas och ler lite generat-
Ospårad terräng
I dag bor paret i boningshuset intill chokladfabriken i Alttajärvi. Den lilla gula stugan på 30 kvadratmeter är inte mycket större än fabriken, men som Thomas Rosencrantz säger: Vill man så kan man. Jag saknar ingenting här.
Thomas Rosencrantz Sverigeäventyr startade med jobbet som konditor på Operakällaren i Stockholm. Nästa anhalt blev leksand, men han ville ännu högre upp och tog Inlandsbanan upp till Gällivare där han stannade i en vecka för att köra hundspann.
- Där fick jag blodad tand. Jag åkte tillbaka till Schweiz och reste runt ett tag, men sedan bestämde jag mig för att jag skulle norrut igen. Då åkte jag raka vägen till Kiruna, berättar Thomas Rosencrantz.
I dag har Thomas över 30 Alaskan huskyhundar som han kör långdistanstävlingar med. Han har bland annat deltagit i det 100 mil långa Finnmarkslöpet i Norge i tio år. Hundarna ger också en extra inkomst eftersom Thomas kör turister vid sidan om pralintillverkningen, men bäst mår han när han är ute på egen hand. Som under den tvådagarstur till Soppero, Saivomoutka, Lainio och Vittangi som han precis kommit hem ifrån.
- Jag var helt ensam och det var ospårat hela vägen. Fy fan, vad härligt det var.
Åsa Poroma